Ordförande: Det ser inte bra ut

Den ekonomiska recessionen ser ut att ytterligare fördjupas och alldeles för många finländares liv känns osäkert. Landets regering beslöt i början av året om sina stimulansåtgärder som starkt delat åsikterna. En del lovordar dem, andra kritiserar dem i hårda ordalag som otillräckliga och alldeles för sent genomförda.

Exportindustrins problem ligger i att orderböckerna gapar tomma. När det inte finns några beställningar lönar det sig inte att tillverka. När det inte lönar sig att tillverka, behövs inga arbetare. När inga arbetare behövs, permitterar man eller säger upp dem och skjuter över dem på samhällets ansvar och det gemensamma kontot.

Till tidens anda hör tyvärr också att lönsamma företag som gjort bra resultat utnyttjar den situation som recessionen erbjuder för att sanera sin verksamhet.

I offentligheten efterlyser statsministern företagens samhällsansvar och moral. Ändå fortsätter regeringen tjurigt sitt eget program för att minska statliga arbetsplatser. I år försvinner omkring 2 000 arbetsplatser hos staten. Nedskärningen ska fortsätta i samma takt ända fram till år 2015.

I Finland är antalet arbetslösa i arbetsför ålder stort och för varje vecka blir de allt fler. För att bekämpa den framtida bristen på arbetskraft skulle det vara bättre om landets regering i stället för att minska sin egen personal koncentrerade sig på att förbättra de arbetslösas och permitterades arbetsmarknadsduglighet.

Vi har krävt att staten i det rådande ekonomiska läget måste bära sitt arbetsgivaransvar och genast avstå från personalminskningarna i produktivitetsprogrammet.

Regeringens fortlöpande ältande och lottdragning om regionaliseringsbesluten ökar de statsanställdas osäkerhet. Den aktuella situationen är under all kritik ifall avsikten är att främja produktiviteten och sköta statliga ärenden på ett vettigt sätt ur samhällsekonomisk synvinkel.

I offentligheten har regionaliseringen tyvärr debatterats på en känslonivå där huvudstadsregionen och landskapen ställs mot varandra. Det tycks vara för komplice- rat att förstå att personalnedskärningarna i produktivitetsprogrammet får fler arbetsplatser inom statsförvaltningen att försvinna i regio- nen än regionaliseringen möjligen skapar där. Vi måste uttryckli- gen kämpa för de arbetsplatser som existerar i landskapen och inte för de bitar som man eventuellt på nåder ger landskapen.

Osäkerheten på arbetsmarknaden fortsätter. En utmaning i sig är att regeringen är antingen ovillig eller oförmögen att få till stånd en täckande och tillräckligt långsiktig arbetsmarknadslösning. Lösningen borde trygga löntagarens köpkraft och främja ekonomisk stabilitet, sysselsättning och företagens verksamhetsförutsättningar. När regeringen fattade stimulansbesluten borde den ha förutsatt att arbetsgivarsidan binder sig till ett omfattande avtal. Det man nu håller på med ser tyvärr inte bra ut.

Trots allt som sagts tidigare önskar jag alla läsare en riktigt god fortsättning på vintern och en bra början på våren!

Antti Palola